Vet inte vart jag ska skriva men jag måste vara skriva av mig lite. Den det handlar om kommer säkert aldrig läsa men ändå.

Jag har inte valt att vara skadad. Jag ville verkligen inte bli skadad. Om det är någon som lider av det här så är det jag. Så sluta klaga bara för att jag ber om att du och alla andra ska hjälpa mig med vissa småsaker. Sluta klaga på att t.ex. min kryckor jämt är ivägen. Sluta klaga på att jag inte tränar tillräckligt mycket. Det är bara att lägga av, för de små och få sakerna du "får stå ut med" är ingenting mot vad jag måste stå ut med.

Jag vet vilka det är som hjälper mig med mest saker och du som klagar mest är en av de som hjälper mig absolut minst. Det är många saker man inte kan göra när man kan gå, som de flesta nog vet om. Att jag dessutom för det mesta har ont i knät gör det ännu värre.
Jag kan inte ta mat, bära mina böcker mellan klassrummen, hämta en massa saker o.s.v. men tro inte att jag vill det här. För det jag vill mest av allt är att bli bra i knät och kunna gå igen. Inte ha ont, kunna göra det mesta utan att mitt knä ska hindra mig.

Sen att klaga på att jag inte tränar ordentligt vet du inget om. Du vet inte hur mycket jag tränar när jag kommer hem. Även fast det gör ont att träna så gör jag det. Jag måste, annars kommer jag aldrig bli bra. Men sitt inte och klaga på att jag inte tränar för det vet du inget om. Jag försöker träna så mycket som möjligt för som sagt, det jag vill mest av allt är att bli bra igen.

Tror du att det är kul att vara skadad? Tror du att det är kul att knappt kunna göra nåt själv? Tror du att det är kul för mig att köra med alla andra och få dem att hämta saker till mig ect? Jag försöker göra så mycket som jag kan själv. För jag vill inte vara ivägen, jag vill inte att ni ska bli sura på mig. Men ibland måste jag be folk göra saker åt mig för jag kan inte göra det själv.

Sen finns det såklart de som småklagar på skoj eller skämtar lite lätt om att jag är skadad. Sånt är helt okej för min del. Det är bara kul. Så om det nu är någon som läser det här och gör det, du behöver inte sluta. Men jag vill inte att folk ska gnälla och bli sura på mig för att mina kryckor kanske är lite ivägen eller för att jag ber den personen att bära en bok extra. Jag skulle inte brytt mig om kryckor som står ivägen (de flesta tycker att mina kryckor är roliga och lånar dem en stund när jag ändå sitter ner) eller om jag var tvungen att bära några böcker eller en väska extra.
Så sluta klaga.

Det är inte kul att höra "Nu tänker inte jag hjälpa dig mer", "du är bara skadad för att du vill köra med oss" eller det vanligaste: "nej, nån annan får göra det". Visst, man kan säga att någon annan kan göra en liten sak om man har en anledning till varför man inte ska göra det jag säger men om man t.ex. ska gå till skåpet så kan man väl lika gärna bära en till bok. Ska det vara så svårt?

Det finns en person som inte klagat fast hon fått bära väldigt många utav mina saker och hämta mat åt mig ect. Min ängel i vardagen. Hon skämtar ibland om att hon alltid måste bära mina saker men hon blir aldrig sur. Hon finns där för mig hela tiden ändå och hon vet att om hon skulle bli skadad skulle jag gjort exakt samma sak för henne. Sen på delad andraplats har jag två till som hjälper mig med en del småsaker och de protesterar aldrig. Men ingen är i närheten av den bästa, Louise.

Du som klagar däremot har knappt hjälpt mig med nån sak även fast du ofta är i närheten av mig. Du bara klagar hela tiden. Nu vet jag vem jag aldrig kommer hjälpa igen. Och jag önskar faktiskt att du ska vara med om samma sak som mig någon gång. Så du får känna hur ont det kan göra i knät och fatta hur många saker man inte kan göra. Så du fattar hur lång tid och hur jobbigt det är att bli bra igen. Och hur jobbigt det är att gå på kryckor i över 6 veckor.

6 veckor. För exakt 6 veckor sen hade vi volleybollturnering och mitt knä hoppade ur led och knäskålen gick sönder. Imorgon är det 5 veckor sen operationen. Enda gången jag inte har ont är när jag t.e.x har benet upplagt på en stol eller om jag ligger i soffan eller sängen. Det gör som ondast när jag tränar eller om jag råkar göra nåt så att jag tappar balansen och av ren reflex sätter ner det onda benet och lägger vikten på det. Jag äter smärtstillande tabletter flera gånger om dagen men har ont ändå. Man blir trött på att inte kunna gå, att vara tvungen att använda kryckor redan efter nån timme. Att vara tvungen att gå på kryckor i sex veckor är jobbigt. Jag gillar verkligen inte mina kryckor.


Nu låter den här texten säkert som om jag inte klarar någonting själv. Så är det inte. Det är bara det att jag inte kan bära något (förrutom småsaker som t.ex. pennor) längre streckor eftersom jag har kryckorna i händerna. Hemma klarar jag mig själv rätt bra. Jag har tillochmed lyckats laga mat själv och varje morgon (när jag är hos pappa) fixar jag min frukost själv. Så jag kan klara saker själv det är bara det att i skolan är det ofta en bit man måste gå samtidigt som man bär på något. Och det är då jag ber någon att t.ex. bära en av mina böcker. Ska det verkligen vara så jobbigt?


Nu blev det här en väldigt lång text och jag vetinte ens om någon kommer läsa allt. Jag ville bara skriva av mig lite. Och dessutom säga att man ska sluta klaga! Det är inga stora saker jag ber om. Se till att hjälpa de som finns runt omkring dig ioch behöver hjälp för utan dem klarar du dig aldrig om du skulle bli skadad. Och jag förstår inte vitsen med att inte hjälpa en som är skadad. Visst, man kanske blir lite trött när det gått någon vecka men det lilla besväret du måste göra genom att bära en extra bok är ingenting mot vad den skadade går igenom. Och det är ingen som vill att den skadade ska bli bra igen mer än den skadade själv. Ni som aldrig varit skadade en längre tid kan vara glada för det är mycket jobbiare än vad man tror att det ska vara.